torsdag 15 december 2011

Farmors julkorv från Zinkgruvan (köttkorv)


Torsdag 15 december


Det har inte varit så mycket aktivitet på min blogg på sistone. Delvis beror det på att det lin jag försökte röta i höstas misslyckades. Därför är det ingen idé att dra iväg med den för att bearbeta den i föreningens lokaler. Skäktning, bråkning och häckling får vänta till nästa år.
Åkern har i alla fall blivit höstplöjd och väntar på det nya årets sådd.
I stället har min syster Elisabet och jag ägnat oss åt att göra julkorv på traditionellt sätt enligt farmors recept från Zinkgruvan. Vi delar gärna med oss av receptet. Det är vansinnigt gott.
Här står alla ingredienserna klara att blandas. Späcket köper vi i bit och skär för hand i små tärningar, cirka 4 mm stora bitar. Det ska inte malas.

Enligt vår mamma Annila ska alla ingredienser ha samma temperatur för att inte smeten ska skära sig. Därför är det bäst att koka mjölk och potatis dagen före tillredningen.
200 g ox- eller älgfärs
200 g fläskfärs
200 g späck
200 g kokt kall och pressad potatis
8 dl kokt, avsvalnad mjölk
2,5 tsk salt
1 tsk stött kryddpeppar
½ tsk stött vitpeppar
Cirka 5 m fjälster. Jag föredrar rakfjälster för att få tjockare korvbitar, men Elisabet vill ha krokfjälster.
Här skär Elisabet späcket i små tärningar.
Vi satte igång matberedaren och duttade i ingredienserna i småportioner tills allt var väl blandat. När vi var små fick vi barn knåda smeten för hand länge, länge.

Sedan stekte vi och provsmakade en liten bulle av smeten. Gott!
Därefter riggade vi upp matberedaren för själva stoppningen. Fjälstren fick först ligga i blöt ett bra tag. Sedan sköljde vi det noga. Till slut trädde vi upp det på matberedarens korvhorn (heter det så?) och startade maskinen tills den första smeten visade sig. Då knöt vi till med bomullstråd och körde vidare.
Man får hålla i korven och fördela smeten så korven inte blir för hårt stoppad. Den sväller vid kokning. När vi tyckte att längden på korven var lagom stängde vi av, knöt till och klippte av. Så startade processen om.

Till slut hade vi en vacker bunke med härliga julkorvar som vi smorde in med 2 msk salt och 1 msk strösocker. Förr använde man även salpeter, men vi hoppade över det. Man kan koka en rödbeta tillsammans med korven så får den lite vackrare färg.

Allra sist stoppade vi in de färdiga korvarna i lagom stora paket i frysen. På julafton kokas korven med lite rödbeta och skärs i lämpliga munsbitar.

onsdag 26 oktober 2011

26 oktober, linodling i Tjeckien



De låga små husen längs kullerstensgatorna i den lilla byn är målade i ljusa pastellfärger. På baksidorna finns det frodiga täppor med fruktträd, potatis, höga tomatplantor och paprika. I nästan varje hus bor det hundar och katter och ibland finns det till och med höns i ett trädgårdsskjul. Mitt i byn ligger en liten kyrka och strax bredvid en damm kantad med pilar och trollhassel. Där åker man skridskor på vintern och fiskar hela året om.


Tillverkad på skördefesten på dagis.

Det finns två specerihandlare och en slakteributik ett par timmar i veckan. I byns utkant reser sig slottet, där byns pensionärer numera har sitt hem. Slottsparken, där man kan se dovhjortar och rovfåglar, är öppen för allmänheten alla dagar. När jag följer barnbarnen till skola och dagis möts vi av vänliga ”Godmorgon” från alla vi möter, ung som gammal. Omkring byn är landskapet mjukt böljande med stora majsfält och vingårdar. Vi befinner oss på det gamla slagfältet Austerlitz där trekejsarslaget ägde rum 2 december 1805. Man kan fortfarande se en kvarglömd kanonkula i väggen på ett hus i parken.

Jag har just kommit hem därifrån efter två intensiva veckor med barnbarnen. För att motivera hela denna utläggning i min lindagbok kan jag rapportera att linodlingen även i Tjeckien har försämrats katastrofalt . Personer jag intervjuade berättade om stora odlingar i mellersta delarna av landet för 60 år sedan. Nu är det länge sedan man såg blommande lin. I grannlandet Österrike fanns det stora odlingar och ett tyg- och linneväveri redan på 1400-talet. 2005 hade Tjeckien en odlingsareal om 6 000 hektar som gav 2 100 ton linfiber (Uppgifter från Skånelin).

måndag 3 oktober 2011

Måndag 3 oktober – Galen i garn!

I helgen deltog jag i en trevlig begivenhet på Nordiska museet. Temat var ”Galen i garn”. Linodlarföreningen hade ett eget bord där linets olika stadier visades upp. Det fanns linknippen med frökapslarna kvar och andra där kapslarna hade tagits bort. Det fanns en miniatyrbråka samt riktiga skäktknivar och en häckla. Och så fanns det buntar av lintåga färdigt att spinna, silkeslent och glänsande. Ett par medlemmar medförde spinnrock där man kunde studera hur det går till. Jag deltog som nybörjare på att spinna på slända. Under dagen hann jag spinna ett par små nystan med trädgårdssnöre.

Många kom fram och frågade om linframställning eller berättade minnen från sin egen barndom, bland annat från Ryssland. Flera ville pröva på att spinna själva.

Halva den stora hallen var fylld med bord där verksamheter med garn pågick. Knypplarna var många och visade upp arbeten från finaste spets till tjocka, knypplade sjalar. Det fanns ett bord där man fick lära sig att färga garn med svampar i de härligaste kulörer. Vid ett bord kunde man linda vackra bollar i tennisbollsstorlek, vid ett annat sticka och virka söta nallar och andra djur. Det fanns broderiexperter och folkdräktskunniga (många hade folkdräkter på sig). På ett ställe kunde man byta till sig garn som andra inte behövde. ”Inspirerande” var ett ord man hörde överallt.

torsdag 29 september 2011

29 september - frilagda frön

I dag tog jag itu med mina egna frökapslar från årets skörd. Häromkvällen krossade jag alltihop på diskbänken. Nu tog jag ett par nävar i taget av krosset och la på en bricka med låg kant. Sedan gick jag ut på gräsmattan och blåste på det från sidan. Då flög skräpet bort och kvar låg fröna. Det var nästan lättare än att hälla blandningen från ett kärl till ett annat, i synnerhet som blåsten inte var alltför märkbar. Till slut vägde jag fröna. Det blev 9 hekto!

Jag har också läst mer i Linboken, och det är verkligen en förfärlig massa läskigheter som kan drabba en odling. Och de säger att det ska gå sju år innan man får odla på samma mark igen. Det går ju inte. Det är väl bara att hålla tummarna.

En sak man kan göra för att undgå en del av eländena är att så tidigt, så det får jag se till att göra nästa år.

söndag 25 september 2011

28 september – jakten på linfröna

Återigen har linodlarföreningen kallat till en intensiv arbetsdag. Vi skulle repa årets lin, krossa det och separera det från fröskalen. Detta skedde i föreningens lokal i Fransåker utanför Märsta. Det fanns två repor, varav en verkade vara mycket gammal och grövre än jag hade föreställt mig. Vi täckte marken med en stor presenning och repade två och två från varsitt håll. Man kan inte låta kapslarna sitta kvar över vintern för då kastar sig mössen över dem och äter så mycket de kommer åt inklusive stjälken.



Sedan samlades kapslarna ihop och kördes genom en gammal apparat som för många år sedan hade använts för att krama ur vattnet ur tvätten. Det var på den tiden då tvättmaskinerna inte var så tekniskt utvecklade. För att krossa kapslarna var det utomordentligt.



I avsaknad av vridmaskin hemma hällde jag ut några av mina egna kapslar på diskbänken. Sedan kavlade jag dem med en vanlig kavel modell större. Det gick alldeles utmärkt. Mina händer blev lätt infettade och diskbänken skiner som aldrig förr.



När kapslarna var krossade gällde det att separera dem från fröna som är tyngre. Som tur var blåste det lätt så vi kunde stå lämpligt placerade och hälla blandningen av frön och krossade kapslar från en bunke till en annan. Då flög skräpet efter hand iväg i vinden och kvar blev fröna – simsalabim!



Inför nästa års odling fick jag hedersuppdraget att odla cirka 10 m² av en gammal sort som föreningen hade frön av. Man kan inte spara frön hur länge som helst för då försämras grobarheten. Man får heller inte odla någon annan sort i närheten eftersom det kan riskera att sortegenskaperna blir förstörda. I min nyinköpta Linbok har jag inhämtat att det är lämpligt att jordfräsa/bearbeta den yta som ska användas redan på hösten. Om man gör det på våren riskerar man att förstöra den i jorden lagrade fuktigheten.



Annars är äppelskörden i full gång och äpplena är superba. Och vem blir inte glad i själen av en bukett av höstens blommor och sätta på bordet?

onsdag 7 september 2011

Onsdag 7 september, Att spinna


Att spinna är inte så lätt. Jag har en slända och berett lin från förra året som nu har blivit spunnet till två små nystan av trädgårdssnöre. Man snurrar igång trissan och släpper ut lagom mycket linstrån som snurrar ihop sig till en tråd tack vare snurrandet. Det svåra är att få lagom mycket och att inte plötsligt tappa flytet så att tråden går av.




För att lugna en del bestörta kommentarer vill jag också påpeka att det lin som jag tror att jag har överrötat är förra årets skörd, inte den jag har slitit med i år.


Årets skörd har nu åkt in i garaget i väntan på repning. I söndags krossade jag förra årets fröskörd genom att lägga fröna i ett örngott och trampa på dem. Sedan hällde jag dem från en plastbunke till ett handfat utomhus flera gånger, och då blåste faktiskt de mesta skräpet bort så bara fröna blev kvar i handfatet. Nu gäller det att hålla ordning på fröna och markera vilket år det gäller.

Nästa plan är att plocka fram spinnrocken och försöka få ordning på den. Jag tror att jag har hittat alla delar i alla fall.

onsdag 31 augusti 2011

Måndag 29 augusti, Avbrutit rötningen

Jag har gått och känt på det lin jag lagt ut till rötning. Den 25 tog jag in ett par strån och torkade och tyckte att jag fick av de vedartade delarna ganska bra. Samtidigt såg det ut som om det fanns ”limrester” kvar på själva tågan, så jag beslöt att låta det ligga ett par dagar till. Den 29 augusti tog jag in det och nu tycker jag det känns överrötat. Tågan håller inte ihop utan går av när jag tummar på stjälken. Suck! Nästa år får jag tydligen gå ut morgon och kväll den tredje veckan. Så här såg det ut den 29.

En trevlig upplevelse var det däremot att vara med på Skansens lindagar. Föreningen hade ett eget stånd, där man kunde köpa allt från lintyg, förkläden, lavendelpåsar och buketter av lin med kapslar till småprydnader, änglar, tomtar och kort med torkade linblommor. Där fanns också några sländor och en spinnrock där garn spanns. Jag märkte ett tydligt intresse. Folk frågade till exempel om man kardade lin (vilket man inte gör), och ville veta hur man gör i stället. Det kunde vi delvis visa, eftersom det fanns en häckla att studera på plats. Dessutom fick jag lära mig att man i dag inte väver lin kommersiellt någonstans i Sverige. Det är för sorgligt! Vi som har den rätta jordmånen, gott om plats och faktiskt fortfarande kunskap om hur man gör – varför kan inte någon uppfinningsrik person komma på hur processen skulle kunna förenklas med olika verktyg så att det skulle löna sig? Det finns tydligen utomlands (Frankrike) en viss forskning och en del maskiner.

Det var samtidigt spelmansstämma på Skansen, så det vimlade av vackra folkdräkter överallt och musik strömmade från scener och spontana samlingsplatser. Och solen strålade.

söndag 21 augusti 2011

Torsdag 18 augusti, mer ryckning och lekstuga

Linodlarföreningen kallade till samling för att rycka mer lin. Den här gången ryckte vi lin som ska användas för att ta frö till kommande odlingar. Vi höll på cirka en timme och fick ihop en hel del knippen som rasslade trevligt av mognande frö. Vi studerade också det till rötning utlagda linet som legat i mellan två och tre veckor. Det såg brunsvart ut och verkade vara lätt att knäcka utan att fibrerna gick av. Det måste torkas innan man med säkerhet kan bedöma om det är klart. Några strån samlades därför in till torkning.
På hemmaplan provade jag på samma sätt men där gick stjälken av, så nu får det ligga ytterligare några dagar.
Nu måste jag också ta tjuren vid hornen och börja lära mig spinna på riktigt. Det finns några kurser i föreningens regi som jag ska försöka få delta i. Jag äger en spinnrock och en slända, men det jag hittills spunnit liknar mera snöre än tråd. Det är svårt. Dessutom måste jag få spinnrocken lagad. Den saknar bl a en eker i hjulet.
Här kommer fler foton från min egen odling där man ser hur ryckningen gick till.



Dessutom kan jag inte låta bli att lägga ut ett foto från vår nya lekstuga som Elin och jag inrett. Jag vet inte hur barnbarnen kommer att förhålla sig till den, men själv får jag stor lust att servera te där.

torsdag 11 augusti 2011

Tisdag 9 augusti – rötning av förra årets skörd

Förra årets skörd hade jag förvarat i kallgarage. Som tur var hade inga möss hittat knippena. Jag monterade linrepan över en utbredd presenning och gick till verket. Det fungerade perfekt.



Nu har jag brett ut knippena direkt på gräset bakom hallonhäcken för rötning.


Slutligen skördade jag ytterligare 4 kvadratmeter och hängde upp till torkning. Det blir väldigt mycket lin, mera än jag trodde. Nästa år ska jag nog inte så lika mycket. Men årets lin är jämförelsevis längre och finare, så det är tydligt att det är viktigt vilket frö man väljer – eller får tag på. Förra årets lin kommer ur fröpåsar från en handelsträdgård och kallades spånadslin kort och gott.

onsdag 10 augusti 2011

Måndag 8 augusti – första rycket

Helgens regn hade inte slagit omkull stråna som jag var rädd för. Jag beslöt att det var dags för skörd. Det ligger en gul färgton över landet och fröna börjar skifta i brunt.



Det var lätt att rycka stråna, särskilt om man drog en aning ovanför ogräset som trots rensning ändå överlevt. En och annan vinda hade klängt sig fast men gick lätt att repa av ”baklänges”. Trots allt tog det cirka 2 timmar att bli klar med första omgången. Som jag lärt mig på kursen lade jag knippena i kors över varann och band sedan ihop dem med några linstrån.



Till slut hängde jag upp dem till tork. Det blev 18 knippen på 4 kvadratmeter.


fredag 5 augusti 2011

Fredag 5 augusti, Snart dags för uppryckning – på både det ena och det andra sättet.


Långa, varma dagar har passerat, här på Torpet med alldeles väldigt lite regn. De få millimeter som ändå kommit har gjort att linet vuxit till ansenlig höjd och blommat fint. På morgonen har vi beundrande betraktat de vackert nickande skönheterna. Ett par timmar senare är de borta! Solen tar hårt på dem, men nästa morgon står de där igen med nya krafter. Nu har de vackra blommorna ersatts med mognande kapslar.
Tiden för skörd närmar sig. Jag har varit på föreningens odling och hjälpt till att rycka lin. Man ska inte låta dem stå för länge om det är spånadslin man vill ha. Då kan man ta dem när bladen på den nedersta tredjedelen av stjälken vissnar och faller av. Rötterna är väldigt grunda så det går lätt att få upp dem fast jorden är torr som snus. När man fått en handfull med alla rötter åt samma håll blir det första knippan. Sedan gör man en handfull till, lägger knippena i kors över varandra och binder ihop dem med några tunna linstrån så de formar ett X. De tunna är lättare att böja i den erforderliga knutan. Sedan går det lätt att hänga upp knippena över ett lämpligt staket, gärna under tak, för torkning.

Jag fick också se hur förra årets lin lagts ut till rötning i fina rader, var knippa för sig utbredd direkt på marken. (Av någon anledning kan man inte lägga ut årets lin direkt utan torkning emellan.) Efter någon vecka vänder man på dem så de blir jämnt rötade. Hur länge man ska låta dem ligga är beroende av många faktorer. Nu när det är så torrt händer det nästan inget men när rötmånadsvädret kommer med fukt och regn måste man passa linet och känna på det för att bestämma när det är klart. Det kommer nog att bli den största utmaningen.

Dessutom fick jag tillfälle att studera trevliga prydnader av lin som tillverkats av föreningens medlemmar.

onsdag 6 juli 2011

Fler foton

Min dator är jättetrög så jag får ta överföringarna i mindre portioner. Här kommer i alla fall lite fler foton.

Närbild

Frörepa

5 juli – Tid att njuta


Plötsligt exploderar allt i en blixtrande färg- och doftkaskad. Det gäller att passa på att njuta av skönheten så länge den varar. Linets intensiva blå färg påminner mig om visan ”Av alla färgerna de små/är mest förtjusande den blå”..
Vår hörna med gul lök från förra året är också en fröjd för ögat. Den borde förstås ha skördats, men den är så vacker att den får stå lite till. Doften av lök är tilltalande när man skrotar runt i landet. Grönkålen börjar morska upp sig och salladen ser ut att ta sig.

Inspirerad av allt detta satte jag igång med att tillverka en linrepa. Förr om åren har jag suttit och dragit av fröna för hand. Den nytillverkade är väl inget under av skönhet, men jag prövade den på en bunt gammalt lin och det funkade.

Den bok jag läste som från början inspirerade mig att starta linodlingen heter Lin : odla, bereda, spinna av sångaren och trubaduren Bengt Sändh (utgiven på ICA-förlaget 1977). Den innehöll bl a en beskrivning av frörepan. Den är för övrigt trevligt och instruktivt skriven och innehåller många fina bilder.

tisdag 5 juli 2011

3 juli – en dust med linmåran


Söndag morgon klockan 10 samlades en tapper skara av linodlarföreningens medlemmar för att rensa den gemensamma odlingen. Årets stora bov i ogräsväg visade sig vara snärjmåra, eller möjligen linmåra (Rubiaceae spurium, som enligt Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs Nordiska flora, var vanlig i linåkrar förr. Man kan låta den gå i frukt. Om den då har släta frön är det linmåran.
Odlingen består av flera olika avdelningar som hade hunnit olika långt. En av avdelningarna var ett maskinsått vitblommande oljelin som ska användas till Skansens lindagar. Största delen upptogs av blåblommande spånadslin, också maskinsått i rader vilket underlättade rensningen. Det lin som såddes den 1 juni hade kommit upp, men ganska ojämnt. Rensningen blev ett trevligt arbete i gott sällskap under stimulerande småprat. Det serverades också saft och kaffe med kaka i pausen.
När jag kom hem på eftermiddagen kastade jag mig över min egen odling. Den hade utvecklats med stormsteg, men det hade även ogräset. Först rensade jag gångarna varifrån jag kunde komma åt måra, målla och envisa potatiseländen. Linet hade börjat blomma och räcker mig till höften. Så vackert!

måndag 27 juni 2011

Midsommar



Det börjar kännas spännande nu. Stänglarna är omkring 50 cm höga och ser fina och friska ut. Säger man så utmanar man förstås ödet. Troligen har det gått så pass bra tack vare regnet. Nu känns jorden fuktig långt ner.
Fast på midsommaraftonen var det fint väder så vi kunde skörda de första jordgubbarna, göra skattsökarutflykter med barnbarnen och kasta pil utomhus. Ormvråken svävade i cirklar ovanför våra huvuden och fåren bräkte belåtet. Vargen håller nog till i andra ändan av reviret.
Helgens rensningar skedde mest i de övriga landen. Bönplantorna ser bra ut, men gurkorna hade lagt av. Vi fick köpa nya plantor. Då hittade vi också fina plantor av kålrabbi, som det ska bli spännande att följa.
På väg till plantskolan i Åkersberga öppnades plötsligt den mest fantastiska vy framför oss. De mjukt böljande åkrarna omkring Hakunge lyste blå. Det visade sig vara blommande oljelin. Vilken lycka! Den som vill se något vackert får skynda sig dit för att njuta.
Här sitter jag och muttrar om mera linodling i Sverige, och så snubblar man över just det bara ”runt knuten” så att säga.

Lördag 18 juni

Det har varit en intensiv period med mycket rensning efter efterlängtat regn. Nu ser man att tillväxten har tagit fart, och stråna ser raka och fina ut. Vi har haft problem med kvarglömda småpotatisar som plötsligt växer så det nästan syns och som är svåra att få upp utan att skada plantorna omkring. Den lilla snärjmåran är också en ovälkommen gäst som snor sig om fingrarna och nästan vägrar att lämna handen som dragit upp den. Svinmållan är däremot lätt både att identifiera och dra upp.

tisdag 14 juni 2011

Lördag 10 juni och söndag 11 juni


På förmiddagen samlades medlemmar av linodlarföreningen för att rensa i den gemensamma odlingen. Solen gassade, men ogräsen var lyckligtvis ganska få. Vi koncentrerade oss på tistlar och maskrosor och luckrade jorden på de ställen där linet såtts i rader.

Styrkt av detta kunde jag ta itu med landen därhemma. Efter förra helgens vattning hade plantorna tagit sig och är nu mellan 5 och 15 cm långa. De står ganska tätt och landen ser vackert gröna ut. Vi konstaterade att gångarna mellan sängarna verkligen underlättade rensningen.

Vi passade också på att kupa potatisen och så en bondbönsplanta mellan varje stånd. Vi odlade bondbönor förra året, och det var så gott (och vackert) att vi sådde dem i år också.

Jordgubbsodlingen har vållat mig stora bekymmer under årens lopp, så i år bestämde jag mig för att pröva en ny modell. Vi snickrade ihop lätta moduler som vi spände nät över och placerade över plantorna. När man ska rensa och plocka lyfter man bara av den del man vill åt och sätter tillbaka den efteråt. Den gamla modellen med ett stort nät draperat över pinnar här och där, som fastnade och gick sönder och där fåglar trasslade in sig var inte kul. Hoppas det går bättre på det här viset.

måndag 6 juni 2011

Nationaldagen, 6 juni

Nu syns det tydligt att det är linplantor! De är nu mellan 2 och fyra cm höga. De står tätt, så jag tror att det var förstklassiga frön med etthundra procents grobarhet. Tyvärr är de här och där ojämt fördelade. Att mylla ned fröna är tydligen inte så lätt som det verkar.

Helgen var varm och solig. Vi företog viss rensning, särskilt kvickrot och tistlar. Det finns också ett litet ogräs, som i början ser ut som om det tänkte bli en rävrumpa, men som i senare stadier slingrar sig och klibbar fast vid allt. Den tog vi också. På söndagskvällen hade vi fått ordning på vattenslangen och gav landen en omgång vatten.

tisdag 31 maj 2011

Hjärtbladen syns (15 maj)

Helgens regnskurar har varit välkomna. På söndagen rensade vi linåkern från de ogräs vi såg. Vi noterade med tillfredsställelse att hjärtbladen börjat komma upp och tog ett foto som kommer att publiceras så snart jag kan.

Vi passade också på att sätta potatisen, fyra olika sorter med olika egenskaper och städade i jordgubbslandet. Vi satte en ny rad med revplantor. Sättlöken växer och frodas och rabarbern brer ut sig.

Fantastiska dagar i landen (30 maj)




På lördagen var vädret växlande med återkommande skurar och ganska kyligt. Många mygg var det också. Vi konstaterade att linet kommit igång bra och börjat utveckla blad. Det låg som ett grönt skimmer över landet. Vi använde gångarna för att ta bort ogräs, men allt fick vi ju inte med. Det får tas senare.
Vi noterade att potatisen börjat titta upp och att rabarbern fullkomligt exploderat. Den är verkligen vacker. Jag skördade ett antal kilo som ska bli saft enligt moster Majas recept.
Sedan vi konstaterat att linet hade det bra övergick vi till att planera grönsaklandet. I mitten gjorde vi en liten rund rabatt med en ställning för sockerärtorna att klättra på. I den hängde vi ett katthuvud i metall med gröna glaskulor till ögon. Sådana sägs ha använts i klosterträdgårdarna för att skrämma oönskade besökare i landen. Runt ärtorna satte vi en ring med ringblommor.
Vi gjorde gångar som gick ut åt fyra håll från mittrabatten. Landen blev ganska lagom stora och åtkomliga för rensning från gångarna. Vi planterade grönkål, bönor, morötter, smågurka till inläggning, dill, persilja, gräslök, squash och sättlök. Förra årets sättlök ”försvann” under förra årets torka, men plötsligt efter vintern dök den upp och ser jättefin ut. Vi lämnade plats för sallad som jag förodlar för senare utplantering. Bönplantorna täckte vi med duk. Vi satte också plantor av en ny bekantskap, strandkål, som enligt uppgift kan skördas mycket tidigt och smakar nästan som sparris. Spännande.
Som avslutning satte vi överblivna pelargonskott lite här och där i landen. Kanske lockar färgen till sig fler insekter.

fredag 20 maj 2011

Ingen förändring

Efter en vecka med omväxlande sol och regn syntes ingen förändring i linåkern. Hjärtbladen sticker upp men har inte vuxit. Åkern ligger i skugga under morgontimmarna, men solen når dit från klockan 11 och under resten av dagen.

lördag 7 maj 2011

Linodlarföreningen Fransåker i Stockholms Län

Linodlarföreningen Fransåker i Stockholms Län

Sådd

Den 1 maj fick jag lära mig hur lin ska sås. I Linodlarföreningens regi fick ett tiotal deltagare handgripligen lära sig hur jorden bereds, olika tekniker för att så,  hur tätt man ska så, hur fröna myllas ner och hur jorden plattas till för att fröna ska stanna på sin plats.
I dag, med solen strålande från en blå himmel, lagom vind och lagom värme, + 17 grader, försökte jag tillämpa de nyss inhämtade kunskaperna. Elin och jag krafsade igenom jorden och tog bort kvarvarande ogräs. samt krattade ytan jämt.  Vi mätte upp ytan, 4 x 4 meter, som vi markerade med pinnar och uppspända snören.  Mellan varje parti med 4 kvadratmeter såyta gjorde vi en gång för att använda när vi skulle så och senare för att kunna rensa.
Jag hade fått köpa linfrö från föreningen. Det är ett blåblommande spånadslin. Vi delade fröna i 16 lika stora delar fördelade i några av äggkopparna i vår samling.
 Därefter sådde vi varje kvadratmeter för sig, myllade ner fröna i jorden och stampade till jorden.

Efter väl förrättat värv kunde vi, trötta och något ledbrutna, beundra resultatet med eftermiddagssolen i ryggen.