tisdag 11 juni 2013


7 juni 2013 -- Det har varit en konstig vår. 
Den 12 mars kom det 1 cm nysnö, och den 20 mars snöade det hela dagen. Jag hade tänkt försöka få linfröna i jorden tidigt, någon gång i april, men därav blev intet. I stället hittade jag en valross som hade strandat vid vägkanten. 


Den 23 mars deltog jag i en träff med vävcirkeln. Det handlade om avslutningar på vävar. Deltagarna visade upp vackra och roliga arbeten som vävts under kursens gång. Förutsättningarna var att allt skulle vävas i lin. Träffen blev en riktig inspirationskick. Jag hade tagit med en gammal rya av Märta Måås-Fjätterström. Den var alldeles fransig i kortsidorna. På träffen fick jag veta hur mattan kan räddas och se en demonstration av något som kallas brickbandsvävning. Den tekniken kan användas. Det blir ett kommande projekt.

Så här såg brickbandsvävningen ut:


Den 1 april plockade jag fram spinnrocken och konstaterade att det fattas delar, bl a rockarmen och en eker i hjulet. Avdamning blev den första åtgärden. Spinnrocken följde med i köpet när vi skaffade Torpet 1969.

Den 12 april besökte jag trädgårdsmässan tillsammans med mina systrar. Vilken enorm historia! Där fanns faktiskt också linprodukter till salu. Jag blev emellertid allra gladast över att hitta sticklingar av så kallade kaskadpelargoner, sådana som väller ut nedanför fönstren i Tjeckien till exempel. Om man ska fröså dem själv måste man börja i november, säger sonens svärmor. Dessutom fick jag veta att de är ytterst svåra att övervintra. De kräver väldigt mycket ljus och det bästa sättet är att ta sticklingar och ställa så ljust man kan, sa den kunniga pelargonexperten. I stället får ni se mina kungsängsliljor, som dansade kring äppelträdet i mitten av maj. De är faktiskt rutiga och de finns i vitt också.


Sommaren 2012 föryngringsodlade jag ju linet Elise åt föreningen. Jag plockade fram de okrossade kapslarna och kavlade dem på diskbänken, lade dem på en bricka och gick ut och blåste på dem så allt utom själva fröna blåste bort. Det blev cirka 6 hg frö att överlämna till föreningen. Sedan provsådde jag några frön i en kruka och det var inget fel på grobarheten. Krukan tog jag med till Vårrundan, där den fick stå och visa upp sig utanför dörren till vår nya lokal.

Under Vårrundan i Märsta deltog Linodlarföreningen under två dagar med öppet hus. Vi hade städat och prytt lokalen och satt upp en utställning med alster från vävcirkeln. Det blev mycket lyckat och väldigt många besökare. På Torpet blommade de tappra små snödropparna.


Den 4 maj skulle vår pappa ha fyllt hundra. När han fyllde 50 skaffade han bikupa och bin och brukade sedan om jularna gå runt bland vänner och bekanta och lämna en honungsburk som julhälsning. Jag kom att tänka på bina med anledning av en artikel om hur viktiga bin och humlor är för att det ska bli någon skörd av frön och frukt över huvud taget. Blåbärsbuskarna ser misstänkt bärlösa ut i år.

Den 5 maj började jag spinna på spinnrocken. I boken står det att man ska snurra hjulet motsols, så då gjorde jag det. Jag blev överraskad av hur mycket tråd det blir på en knippa lintåga. Eftersom rockarmen fattas använde jag metoden att sprida ut locken i knät och fästa bägge ändarna i linningen. Sedan matade jag fram tråden från mitten av bunten, inte från ändarna som jag spontant skulle ha gjort om jag inte hade konsulterat boken. Nu har jag fått ihop två små nystan!


På Kristi himmelsfärdsdag den 9 maj deltog jag i föreningens sådd i Odensala. Vi sådde cirka 10 kvadratmeter oljelin både i rader och bredsått. Sedan for jag till Torpet och sådde mitt eget lin som jag tror är Marylin. I år bestämde jag mig för att inte odla så vansinnigt mycket som de senaste åren. Nu blev det 5 kvadratmeter som jag sådde i täta rader på tvären. Tanken är att det ska gå lätt att rensa. Jag täckte med täckduk för säkerhets skull under de första veckorna.

Den 19 maj åkte täckelset av och linet såg fint och tätt ut. Om man sår tätt får man tydligen tunnare strån vilket gör att den tråd man spinner också kan bli tunnare.

Den 1 juni rensade vi föreningens lin och på Torpet gjorde jag likadant med mitt eget. Jag visade upp mitt eget spunna garn och fick godkänt. Jag har också fått låna en härvel, ett instrument jag inte ens visste att det fanns. Det spunna garnet ska lindas upp löst på härveln, tas av och doppas i vatten. Sedan ska man hänga det med tyngd nedåt så att det blir sträckt och sedan borsta det så löst fnas faller bort. Så långt har jag inte kommit än, men jag är glad att ha kunnat lägga ett nytt ord till min ordlista: ”härvel”, vilket självfallet leder till ett annat ord, som nog är bättre känt, nämligen ”härva”. Bilder på denna spännande företeelse kommer i nästa inlägg. Den sista bilden i dag blir en av linåkern som den såg ut i söndags.



måndag 8 april 2013

Måndag 8 april, snön singlar ner som dun ur ett trasigt täcke

Säsongen har rivstartat något oförhappandes.
I veckan som gick plockade jag fram fröna från odlingen 2012, den blåblommande sorten Elise, som jag odlade för att föryngra föreningens frölager. Liksom förra året krossade jag kapslarna med kavel på diskbänken, la fröna på en bricka och blåste bort skalen i solen utomhus. Resultatet blir cirka 600 gram nytt frö.


Sedan fick jag ångest eftersom jag inte hade fått det klart tidigare, så några frön som satt fast i botten på burken hällde jag litet vatten på och lät stå i ett dygn. Sedan tänkte jag prova grobarheten hos fröna, så jag sådde dem grunt i en vanlig blomkruka och lade en plastpåse luftigt ovanpå -- och glömde raskt bort alltihop.


I går fick jag syn på krukan och lättade på påsen -- och simsalabim: det grodde så det knakade; varenda frö måste ha slagit rot!

Så nu har säsongen börjat. Frågan är när man kan få fröna i jorden utomhus när våren är så motsträvig. Jag har dammat av spinnrocken och letar saknade delar för att kunna komma igång med den. Varför har jag ingen svarv, frågar man sig.

Fortsättning följer.

onsdag 2 januari 2013


Efterlysning

För en tid sedan såg jag Nordiska museets intressanta, roliga och mycket sevärda utställning om hår. Där visades, bland mycket annat, peruker från olika perioder. De finaste var gjorda av riktigt hår men det fanns också en som var gjord av lin. Färgen var förstås den som brukar tillskrivas riktiga lintottar.
Vid ett annat tillfälle fick jag höra historien om hur man på vintern ”åker för långt lin”: man spänner ihop så många kälkar man kan efter varandra och så åker man nedför backen i flygande fläng. Då blir linet långt till sommaren, sa man.

Linet, Linum usitatissimum (det högst nyttiga linet) har som kulturväxt en mycket gammal historia. Från östra medelhavsområdet till Indien, i Etiopien och i Egypten växte det vilt men började tidigt odlas. I Egyptiska gravkamrar finns det bilder av blommande lin och i Georgien har man hittat 30 000 år gamla, färgade linfibrer!
Det finns två olika sorters lin – oljelin och spånadslin. 95 % av linplantan kan användas. Av fröet från oljelinet framställs bland annat linolja, rostskydds- och impregneringsmedel. Vi äter också fröet som kosttillskott i frukostflingor och bakverk. Av spånadslinet spinns fibrerna till garn som vävs till både de finaste linnedukar, modeplagg och tåliga arbetskläder. Ospunnen linfiber så kallad lintåga används till specialpapper, grövre lintåga/linblånor till isolerskivor, drevning av hus, lerklinkning, m m.
I Sverige odlades spånadslin redan under medeltiden fram till i mitten av 1960-talet. Då lades det sista linberedningsverket ner och därmed upphörde all kommersiell odling.  I dag finns inte längre någon storskalig odling av spånadslin i Sverige, men traditionen hålls vid liv av många engagerade privatodlare. Oljelin, däremot odlas fortfarande.
Går man ut på nätet hittar man massor av både fakta och skrönor om lin, många både roande och tänkvärda.  Våra kläder gjordes förr huvudsakligen av lin och ull, så om det blev missväxt fick det oerhörda konsekvenser.

Det är här jag skulle vilja ha din hjälp.
Har du själv eller någon du känner hört (inte läst på nätet) någon berättelse om lin? Vill du dela med dig av den till andra intresserade läsare? Gör ett inlägg här på min blogg.
Då blir jag väldigt glad!
Kristina

måndag 5 november 2012

Lördag 3 november, RESULTAT!

                                          Är det inte vackert?

Nästan en månad har gått sedan förra inlägget. Nu har cirkeln slutits för ett års mödor och ett resultat föreligger.
* Den 4 maj 2011 sådde jag 16 kvadratmeter lin som började skördas den 8 augusti. Stråna hängde i garaget över vintern och lades ut till rötning i trädgården i tre omgångar:
* Den 30 juli 2012 lade jag ut 44 knippor som fick röta till den 13 augusti, d v s 13 dagar.
* Den 4 augusti lade jag 14 knippor på ett annat ställe i gräset som fick röta till den 19 augusti, d v s 15 dagar
* Den 4 augusti lade jag också 14 knippor i en tunna med vatten. De fick ligga i till den 14 augusti, d v s 10 dagar.

Så här går beredningen till:
                                          Linet matas in i bråkan...
                                          ...och kommer ut i andra änden.

                 Här skäktas det. Inuti skåpet åker det runt stora träskivor som slår av lösa partiklar.
Här drar jag det skäktade linet genom den grövsta häcklan. Det finns två till med allt tätare spikar. Till höger om häcklan ligger kortare fibrer som lossnat ur bunten. Det kallas tow och används av hantverkare till drev i rörmokeriarbeten.

* Nu i lördags, den 3 november bokade jag tid i föreningens lokal för att bereda linet. När jag och min kompis Barbro arbetat i två timmar hade vi fått fram 8 hg linfiber av tre olika färgnyanser. Det vattenrötade var ljusare gult, 13-dagaslinet var mörkt grågrönaktigt och 15-dagarslinet hade antydan till en kopparton i sig. Fibern kändes mjuk och fin i alla tre partierna, men jag tror att alla kunde ha fått ligga lite längre. En del halm klängde sig envist kvar trots den hårdhänta behandlingen.
Åtta hekto linfiber! Det i mitten är det vattenrötade och det närmast kameran är det som rötats längst.

Det sägs att ett ordinärt lakan väger cirka 7 hg, så jag siktar på att det här linet ska räcka till en ordinär duk. Nu gäller det att lära sig spinna och väva. Men ett etappmål är vunnet.

Lördag den 6 oktober repade jag årets lin. Det blev en syltgryta full med kapslar. Det arbete som återstår är att krossa kapslarna och blåsa bort allt som inte är frö. Jag krossade ett par nävar med kavel på diskbänken. Fröna ser i alla fall mogna ut.

Sedan har jag buntat ihop årets lin utan kapslar och hängt den i kallgarage för förvaring över vintern. I samma veva tog jag hem förra årets rötade skörd som fick stå och torka ytterligare i väntan på att beredas. Den 7 oktober, när lincirkeln hade sitt senaste möte i föreningens lokal i Fransåker, hade jag med några buntar av mitt eget lin från förra året som rötades under sommaren och processade dem för att se om det var klart. Resultatet blev hyggligt.

I slutet av september besökte jag Nordiska museets utställning med anledning av Hemslöjdens etthundraårsjubileum. Det var imponerande. Förutom en historisk genomgång av museets textila samlingar fanns det massor av vackra och roliga föremål gjorda av elever på utbildningar runt om i Sverige i dag. Olika vävar fanns uppsatta och man kunde till och med boka tid på vissa vävstolar för att själv pröva på olika tekniker.

Slutligen har landen fått sig en omgång med jordfräsen i väntan på nästa års odling. Tomten har haft besök av älgar, rådjur och rävar att döma av högar med spillning och spår i gräset.

söndag 7 oktober 2012

Söndag 7 oktober, Linberedning



Den 15 september samlades lincirkeln i den nya föreningslokalen för att repa en del av årets skörd. Det fick barnbarnen hjälpa till med. Man brer ut en presenning på marken och lägger en sittbräda över två bockar. Mitt på brädan ligger repan som består av grova spikar som står ganska tätt tillsammans. Man lossar inte på knippena utan de hänger ihop två och två. Sedan turas man om att dra en bunt i taget genom repan.
Alla fröna ramlar ner på presenningen där de senare samlas upp. Sedan ska de krossas. Förra året kavlade jag mina frökapslar på diskbänken, men man kan också fylla ett örngott och trampa omkring på det. Sedan ska överflödigt skal och skräp ska blåsas bort. Man kan ta hårtorken om man inte har för mycket. Oftast häller man en portion från en skål till en annan utomhus där blåsten fångar de lättare partiklarna och fröet blir kvar i skålen. Frörepning gör man på årets skörd, för om de får sitta kvar blir det ett begärligt byte för mott och möss.

Förra årets skörd, däremot, var vid det här laget rötad och klar för beredning. En bunt av cirkelns lin fanns med och användes för att demonstrera processen. Även med detta fick barnbarnen till sin stora belåtenhet hjälpa till. Den här dagen använde vi traditionella handverktyg som bråka, skäkta och häcklor.

Först bråkades linet, d v s kvarvarande ved krossades genom att en bunt lades tvärsöver bråkans undre del. Sedan fälldes överdelen ner så att veden gick sönder. Tågan, däremot, var stark och fin och gick inte sönder.

Därefter skulle skräpet slås bort och det görs med hjälp av en skäktkniv. Den ser ut som en stor, bred smörkniv. Man hänger linknippet över en bräda och ”skalar” bort löst skräp med en nedåtgående rörelse. Till slut har man ett knippe ganska skräpfritt lin i handen.

Då är det dags att gå in till häcklorna, som det finns flera av med allt tätare sittande metallstickor. Man drar bunden genom den grövsta några gånger, går vidare till nästa och slutar med den finaste. Då har det lossnat massor av kortare fibrer ut bunten. Det duger inte till fint lin men kan t ex spinnas till trädgårdssnöre eller användas av rörmokare som drev för att täta. Det känns lite hårt när man ser ett rejält knippe lin reduceras till en, visserligen lång, len och vacker tofs, medan större delen ligger kvar bland toven.

Barnbarnen har nu berättat om och demonstrerat sina resultat i sina klasser i skolan.
I helgen repade jag mitt eget lin, årets skörd, Det blev en syltgryta med ännu inte krossade frökapslar. De ska få stå i solen lite till så kanske de förhoppningsvis mognar lite mer. Skörden har hängt för torkning i garaget cirka en månad.