Jag har gått och känt på det lin jag lagt ut till rötning. Den 25 tog jag in ett par strån och torkade och tyckte att jag fick av de vedartade delarna ganska bra. Samtidigt såg det ut som om det fanns ”limrester” kvar på själva tågan, så jag beslöt att låta det ligga ett par dagar till. Den 29 augusti tog jag in det och nu tycker jag det känns överrötat. Tågan håller inte ihop utan går av när jag tummar på stjälken. Suck! Nästa år får jag tydligen gå ut morgon och kväll den tredje veckan. Så här såg det ut den 29.
En trevlig upplevelse var det däremot att vara med på Skansens lindagar. Föreningen hade ett eget stånd, där man kunde köpa allt från lintyg, förkläden, lavendelpåsar och buketter av lin med kapslar till småprydnader, änglar, tomtar och kort med torkade linblommor. Där fanns också några sländor och en spinnrock där garn spanns. Jag märkte ett tydligt intresse. Folk frågade till exempel om man kardade lin (vilket man inte gör), och ville veta hur man gör i stället. Det kunde vi delvis visa, eftersom det fanns en häckla att studera på plats. Dessutom fick jag lära mig att man i dag inte väver lin kommersiellt någonstans i Sverige. Det är för sorgligt! Vi som har den rätta jordmånen, gott om plats och faktiskt fortfarande kunskap om hur man gör – varför kan inte någon uppfinningsrik person komma på hur processen skulle kunna förenklas med olika verktyg så att det skulle löna sig? Det finns tydligen utomlands (Frankrike) en viss forskning och en del maskiner.
Det var samtidigt spelmansstämma på Skansen, så det vimlade av vackra folkdräkter överallt och musik strömmade från scener och spontana samlingsplatser. Och solen strålade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar