Lördag 3 november, RESULTAT!

                                          Är det inte vackert?

Nästan en månad har gått sedan förra inlägget. Nu har cirkeln slutits för ett års mödor och ett resultat föreligger.

* Den 4 maj 2011 sådde jag 16 kvadratmeter lin som började skördas den 8 augusti. Stråna hängde i garaget över vintern och lades ut till rötning i trädgården i tre omgångar:

* Den 30 juli 2012 lade jag ut 44 knippor som fick röta till den 13 augusti, d v s 13 dagar.

* Den 4 augusti lade jag 14 knippor på ett annat ställe i gräset som fick röta till den 19 augusti, d v s 15 dagar

* Den 4 augusti lade jag också 14 knippor i en tunna med vatten. De fick ligga i till den 14 augusti, d v s 10 dagar.

Så här går beredningen till:

                                          Linet matas in i bråkan...

                                          ...och kommer ut i andra änden.

                 Här skäktas det. Inuti skåpet åker det runt stora träskivor som slår av lösa partiklar.

Här drar jag det skäktade linet genom den grövsta häcklan. Det finns två till med allt tätare spikar. Till höger om häcklan ligger kortare fibrer som lossnat ur bunten. Det kallas tow och används av hantverkare till drev i rörmokeriarbeten.

* Nu i lördags, den 3 november bokade jag tid i föreningens lokal för att bereda linet. När jag och min kompis Barbro arbetat i två timmar hade vi fått fram 8 hg linfiber av tre olika färgnyanser. Det vattenrötade var ljusare gult, 13-dagaslinet var mörkt grågrönaktigt och 15-dagarslinet hade antydan till en kopparton i sig. Fibern kändes mjuk och fin i alla tre partierna, men jag tror att alla kunde ha fått ligga lite längre. En del halm klängde sig envist kvar trots den hårdhänta behandlingen.

Åtta hekto linfiber! Det i mitten är det vattenrötade och det närmast kameran är det som rötats längst.

Det sägs att ett ordinärt lakan väger cirka 7 hg, så jag siktar på att det här linet ska räcka till en ordinär duk. Nu gäller det att lära sig spinna och väva. Men ett etappmål är vunnet.

Lördag den 6 oktober repade jag årets lin. Det blev en syltgryta full med kapslar. Det arbete som återstår är att krossa kapslarna och blåsa bort allt som inte är frö. Jag krossade ett par nävar med kavel på diskbänken. Fröna ser i alla fall mogna ut.

Sedan har jag buntat ihop årets lin utan kapslar och hängt den i kallgarage för förvaring över vintern. I samma veva tog jag hem förra årets rötade skörd som fick stå och torka ytterligare i väntan på att beredas. Den 7 oktober, när lincirkeln hade sitt senaste möte i föreningens lokal i Fransåker, hade jag med några buntar av mitt eget lin från förra året som rötades under sommaren och processade dem för att se om det var klart. Resultatet blev hyggligt.

I slutet av september besökte jag Nordiska museets utställning med anledning av Hemslöjdens etthundraårsjubileum. Det var imponerande. Förutom en historisk genomgång av museets textila samlingar fanns det massor av vackra och roliga föremål gjorda av elever på utbildningar runt om i Sverige i dag. Olika vävar fanns uppsatta och man kunde till och med boka tid på vissa vävstolar för att själv pröva på olika tekniker.

Slutligen har landen fått sig en omgång med jordfräsen i väntan på nästa års odling. Tomten har haft besök av älgar, rådjur och rävar att döma av högar med spillning och spår i gräset.

Söndag 7 oktober, Linberedning

Den 15 september samlades lincirkeln i den nya föreningslokalen för att repa en del av årets skörd. Det fick barnbarnen hjälpa till med. Man brer ut en presenning på marken och lägger en sittbräda över två bockar. Mitt på brädan ligger repan som består av grova spikar som står ganska tätt tillsammans. Man lossar inte på knippena utan de hänger ihop två och två. Sedan turas man om att dra en bunt i taget genom repan.

Alla fröna ramlar ner på presenningen där de senare samlas upp. Sedan ska de krossas. Förra året kavlade jag mina frökapslar på diskbänken, men man kan också fylla ett örngott och trampa omkring på det. Sedan ska överflödigt skal och skräp ska blåsas bort. Man kan ta hårtorken om man inte har för mycket. Oftast häller man en portion från en skål till en annan utomhus där blåsten fångar de lättare partiklarna och fröet blir kvar i skålen. Frörepning gör man på årets skörd, för om de får sitta kvar blir det ett begärligt byte för mott och möss.

Förra årets skörd, däremot, var vid det här laget rötad och klar för beredning. En bunt av cirkelns lin fanns med och användes för att demonstrera processen. Även med detta fick barnbarnen till sin stora belåtenhet hjälpa till. Den här dagen använde vi traditionella handverktyg som bråka, skäkta och häcklor.

Först bråkades linet, d v s kvarvarande ved krossades genom att en bunt lades tvärsöver bråkans undre del. Sedan fälldes överdelen ner så att veden gick sönder. Tågan, däremot, var stark och fin och gick inte sönder.

Därefter skulle skräpet slås bort och det görs med hjälp av en skäktkniv. Den ser ut som en stor, bred smörkniv. Man hänger linknippet över en bräda och ”skalar” bort löst skräp med en nedåtgående rörelse. Till slut har man ett knippe ganska skräpfritt lin i handen.

Då är det dags att gå in till häcklorna, som det finns flera av med allt tätare sittande metallstickor. Man drar bunden genom den grövsta några gånger, går vidare till nästa och slutar med den finaste. Då har det lossnat massor av kortare fibrer ut bunten. Det duger inte till fint lin men kan t ex spinnas till trädgårdssnöre eller användas av rörmokare som drev för att täta. Det känns lite hårt när man ser ett rejält knippe lin reduceras till en, visserligen lång, len och vacker tofs, medan större delen ligger kvar bland toven.

Barnbarnen har nu berättat om och demonstrerat sina resultat i sina klasser i skolan.

I helgen repade jag mitt eget lin, årets skörd, Det blev en syltgryta med ännu inte krossade frökapslar. De ska få stå i solen lite till så kanske de förhoppningsvis mognar lite mer. Skörden har hängt för torkning i garaget cirka en månad.

Fredag 31 augusti, Färdigryckt!

I går morse ryckte jag det sista linet. Det har varit ett drygt arbete – svårt att fatta att det ska ta så lång tid. Jag började den 24, då jag tog de 5 första kvadratmetrarna med knippor sammanbundna två och två och hängde till tork under verandataket. Visst är det väldigt långt? Det måste bero på att jag lyfte knäna nästan till hakan och ropade: "Så HÄR högt blir linet!" när jag sådde det...

Det är ganska precis 4 månader sedan dess och jag tycker ändå inte att brunmognaden är helt tydlig, men längre än så här kan jag inte låta det stå med tanke på allt regnande.

På onsdagen hade jag besök av mina syskon med respektive samt mina barndomsvänner Bengt och Marianne. Då fick jag hjälp att dra på väven. Jippie! Men det tog sin rundliga tid och det mest spännande var hur vi flyttade skälet från "fel" sida om skeden till "rätt" sida. Fullständigt trolleri. Vi hade tur med vädret så det gick att sitta ute och fika, men på kvällen intog vi middagen inomhus och pratade om gamla tider då hela ungskocken i Kärrgruvan lekte tillsammans bland gruvhål och badsjöar.

Mina 40 år gamla bomullssolv fick inte godkänt, så på torsdagen hastade jag in till Hemslöjden och inköpte 300 nya i syntetmaterial. De ska klippas isär och brännas i ändarna så de inte splittrar upp sig.

På lördagen hade jag nöjet att stå i Linodlarföreningens stånd på Bollnästorget under Skansens ull- och lindagar. Det var jätteroligt att förevisa denna fantastiska växt som, förutom att ge linfrö och linolja, också ger en så stark, vacker och användbar fiber. De som smakade på fröna sa att de smakade vattenmelon utan vatten!

Den 26 ryckte jag ett par kvadratmeter lin till medan jag lyssnade till det avlägsna ljudet av högtalare som hejade på tävlande orienterare i skogen. Den dagen hade de fint väder men nästa dag öste regnet ned. På kvällen då lyssnade jag till en fin orgel- och trumpetkonsert i Björklinge kyrka utanför Uppsala. ”Från barock till rock” kallades konserten, som bjöd på fin musik från olika tider. Trumpeten hanterades av Bo-Inge Svensson med den äran.

Den 28 ryckte jag lite till av skörden, ganska trött vid det laget När jag kom in på den ”ynkliga” delen av landet var stråna mycket kortare och en hel del hade lagt sig ned och knorvat till sig så de bara dög att knyta med. Den 29 fortsatte jag att rycka och den 30 tog jag det sista. Puh!

Även barnbarnen har fått prova på att göra varsin liten linprydnad. De är jätteduktiga och det är så roligt. 

Söndag 19 augusti, Brunmognad?

Syftet med årets linskörd är att föryngra Linodlarföreningens förråd av frösorten Elise. Många kapslar börjar nu anta en brun färgton och när jag kollade fröna inuti började även de bli bruna. Men det är fortfarande många som är entydigt gröna, så jag vågar inte ta dem än. 

En representant från föreningen var här i onsdags och tittade och gav mig goda råd. De flesta stråna står snyggt men en del i mitten har böjts av olika regnskurar.  Jag avvaktar ytterligare några dagar innan jag skördar.

Den 4 augusti lade jag, som jag tidigare beskrivit, 14 knippor av förra årets lin i en vattentunna för vattenrötning. Tisdag den 14 tog jag upp dem, hala och illaluktande, och hängde knipporna till tork över en gren. Sedan jag torkat ett par strån inomhus över natten kunde jag konstatera att det gick lätt att få av veden och att fibern var stark och mycket ljusare än det landrötade linet. Efter några dagars torkning utomhus hänger det nu i garaget för eftertorkning.

I dag, söndag den 19 efter 15 dagar, tog jag upp de 14 knippor som jag lade ut till rötning på gräs den 4 augusti. Nu får de hänga ute på tork under tag några dagar.

Jag har efter hand tagit prover ur olika rötningspartier och samlat dem i en liten bunt. Tänk så olika färger det kan bli!

Måndag 13 augusti, rötningen avbruten

Under de gångna 14 dagarna som linet legat ute till rötning har det regnat ganska ofta. Jag vände det onsdag den 8, och sedan dess har jag tagit in ett par strån om dagen för att pröva rötningen. Stråna ser mörka och ”randiga” ut, men det ska de tydligen göra. I dag ”knäppte” stråna när jag knäckte dem och i toppen på några hittade jag något som ser ut som ”bågar”.

Eftersom jag är livrädd att överröta så bestämde jag mig för att avbryta rötningen av de 44 + 1 först utlagda buntarna.  Nu ligger de för torkning utbredda under tak. Om det visar sig vara underrötat så kan man enligt boken stoppa det i vatten några dagar för en slutomgång.

Något som faktiskt ser vackrare ut är de röda vinbären. Under veckan har det blivit sylt och saft. Årets skörd av röda blev helt fantastisk. Det måste bero på att vi beskar dem rejält och gödslade i våras.

Harklövern som alltid kommer runt regnmätaren tycker jag så mycket om att jag inte kan låta bli att visa den. I Uppsala under den gångna helgen såg vi små mattor av den i Gamla Uppsala, där vi besökte museet och fick en mycket trevlig visning.

De visade bland annat en modell av en mycket gammal vävstol. Jag frågade hur man fick fram skälet, och då visade det sig att de behövde hjälp. De skulle vilja ha någon expert som vävde upp cirka en halvmeter och ordnade väven så den ligger rätt. Om de inte får rätsida på den måste de ta bort den, tydligen. Det vore synd.

Söndag 5 augusti, Vattenrötning

I går, den 4 augusti, lade jag 14 knippor av förra årets lin i en stor tunna och ställde den i solen fylld med vatten. Sedan tog jag in ett par strån av den första bunten jag lade till landrötning den 22, torkade över natten och undersökte i dag på morgonen. Tågan såg fin ut men veden klängde sig envist fast på många ställen. Då är den nog inte klar än.

Sedan lade jag ut de sista 14 knipporna av förra årets lin till vanlig landrötning. På natten kom det 2 mm regn.

Jag har också suttit och försökt göra småprydnader av lin. Det är jättekul. Vi får se om de går att använda.

22 – 30 juli, Rötningen inledd

Nu börjar blomningen på årets lin att avta. Bara enstaka blommor lyser här och där. Jag har tagit bort alla vitblommande plantor så att deras egenskaper inte ska blandas med Elises frön.  Vi har haft en ganska torr och varm period men natten till söndagen kom det 12 välbehövliga millimeter regn. På morgonen hade linet delvis lagt sig ner men det reste sig efter hand i solskenet. Nu ska fröna mogna, i det här fallet till ”brunmognad” för att få bästa kvalitet på fröna. Det brukar ta cirka 4 veckor efter fullblomning. Den inträffade den 10 juli, så om en vecka får jag börja kolla mognaden.

Nu måste vi gå tillbaka till förra årets skörd. Stråna, som jag torkade och repade i höstas, har hängt i garaget över vintern. Det är nu dags att röta. Jag räknar rötmånaden från min namnsdag den 24 juli. Den 22 lade jag ut en knippa för att sedan kunna jämföra med resten.

På söndagen möttes linodlarcirkeln för att rensa i Skansenlinet och rycka spånadslin som bland annat ska användas till att göra prydnader. Dessutom fick vi lägga ut knippen av förra årets skörd för rötning. Det ska ligga på klippt gräs och inte ligga direkt på öppen jord och rötterna ska ordnas i linje. Det är svårt att veta hur länge linet behöver ligga. Man kan räkna med 20 dagar men man måste prova det med jämna mellanrum. Det ska dessutom vändas åtminstone en gång under rötningen.

På måndagen den 30 lade jag ut 44 knippor av mitt eget lin från förra året för rötning. Enligt boken ska linet läggas tunt utbrett på solig plats i gräset som ska vara nyklippt eller nybetat. Det senare avstod jag ifrån, men klippt var det. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun så att det inte blir överrötat för då är det förstört. När man prövar rötningen ska man ta in ett par strån och låta dem torka över natten. Sedan ska man knäcka dem varannan centimeter och kolla om veden lätt lossnar från tågan.

För övrigt är tillgången på bär och svamp mycket tillfredsställande. Barnbarnen Esther och Hannah vakar över skörden.

Även kreaturen här i Roslagen kan se fram mot en vinter med tillgång till favoritfödan torkad på gammaldags sätt av vår granne Rune. ”Hässja” brukade vara ett ord man testades på i rättstavning, men det kanske är utmönstrat i dag eftersom man så sällan ser sådana.

Tisdag 17 Juli, frösättning

Nu är blomningen inne på sin andra vecka och frösättningen har börjat. Stråna står upp och ser fina ut, trots att det till och med har haglat.

Vi har inte vaktat dem ordentligt under den senaste veckan eftersom vi har varit på en fantastisk, veckolång tur med Hurtigruten. Vi har kryssat längs kusten och åkt buss längs Hardangerfjorden och över Hardangervidda. Andlöst vackert och dramatiskt.

Väven framskrider sakta, mycket sakta. Jag har tillverkat klämmor för att hålla upp förskeden och lagt upp alla tillbehör på ett bord. Nu försöker jag räkna ut hur det ska gå till med hjälp av boken. Faster Ingebrit uppmanade mig strängt för 30 år sedan att föra bok över varje steg, så nu gör jag det. Kanske blir det lättare då.

Uppmuntrad när det känns trögt blir man i alla fall när man går ut i skogen och hittar sådana här läckerheter.