7 juni 2013 -- Det har varit en konstig vår.
Den 12 mars kom det 1 cm
nysnö, och den 20 mars snöade det hela dagen. Jag hade tänkt försöka få
linfröna i jorden tidigt, någon gång i april, men därav blev intet. I stället hittade jag en valross som hade strandat vid vägkanten.
Den 23 mars deltog jag i en träff med vävcirkeln. Det
handlade om avslutningar på vävar. Deltagarna visade upp vackra och roliga arbeten
som vävts under kursens gång. Förutsättningarna var att allt skulle vävas i
lin. Träffen blev en riktig inspirationskick. Jag hade tagit med en gammal rya av Märta Måås-Fjätterström.
Den var alldeles fransig i kortsidorna. På träffen fick jag veta hur mattan kan
räddas och se en demonstration av något som kallas brickbandsvävning. Den
tekniken kan användas. Det blir ett kommande projekt.
Så här såg brickbandsvävningen ut:
Den 1 april plockade jag fram spinnrocken och konstaterade
att det fattas delar, bl a rockarmen och en eker i hjulet. Avdamning blev den
första åtgärden. Spinnrocken följde med i köpet när vi skaffade Torpet 1969.
Den 12 april besökte jag trädgårdsmässan tillsammans med
mina systrar. Vilken enorm historia! Där fanns faktiskt också linprodukter till
salu. Jag blev emellertid allra gladast över att hitta sticklingar av så
kallade kaskadpelargoner, sådana som väller ut nedanför fönstren i Tjeckien
till exempel. Om man ska fröså dem själv måste man börja i november, säger
sonens svärmor. Dessutom fick jag veta att de är ytterst svåra att övervintra.
De kräver väldigt mycket ljus och det bästa sättet är att ta sticklingar och
ställa så ljust man kan, sa den kunniga pelargonexperten. I stället får ni se mina kungsängsliljor, som dansade kring äppelträdet i mitten av maj. De är faktiskt rutiga och de finns i vitt också.
Sommaren 2012 föryngringsodlade jag ju linet Elise åt
föreningen. Jag plockade fram de okrossade kapslarna och kavlade dem på
diskbänken, lade dem på en bricka och gick ut och blåste på dem så allt utom
själva fröna blåste bort. Det blev cirka 6 hg frö att överlämna till
föreningen. Sedan provsådde jag några frön i en kruka och det var inget fel på
grobarheten. Krukan tog jag med till Vårrundan, där den fick stå och visa upp
sig utanför dörren till vår nya lokal.
Under Vårrundan i Märsta deltog Linodlarföreningen under två
dagar med öppet hus. Vi hade städat och prytt lokalen och satt upp en
utställning med alster från vävcirkeln. Det blev mycket lyckat och väldigt
många besökare. På Torpet blommade de tappra små snödropparna.
Den 4 maj skulle vår pappa ha fyllt hundra. När han fyllde
50 skaffade han bikupa och bin och brukade sedan om jularna gå runt bland
vänner och bekanta och lämna en honungsburk som julhälsning. Jag kom att tänka
på bina med anledning av en artikel om hur viktiga bin och humlor är för att
det ska bli någon skörd av frön och frukt över huvud taget. Blåbärsbuskarna ser
misstänkt bärlösa ut i år.
Den 5 maj började jag spinna på spinnrocken. I boken står
det att man ska snurra hjulet motsols, så då gjorde jag det. Jag blev
överraskad av hur mycket tråd det blir på en knippa lintåga. Eftersom rockarmen
fattas använde jag metoden att sprida ut locken i knät och fästa bägge ändarna
i linningen. Sedan matade jag fram tråden från mitten av bunten, inte från
ändarna som jag spontant skulle ha gjort om jag inte hade konsulterat boken. Nu
har jag fått ihop två små nystan!
På Kristi himmelsfärdsdag den 9 maj deltog jag i föreningens
sådd i Odensala. Vi sådde cirka 10 kvadratmeter oljelin både i rader och
bredsått. Sedan for jag till Torpet och sådde mitt eget lin som jag tror är
Marylin. I år bestämde jag mig för att inte odla så vansinnigt mycket som de
senaste åren. Nu blev det 5 kvadratmeter som jag sådde i täta rader på tvären.
Tanken är att det ska gå lätt att rensa. Jag täckte med täckduk för säkerhets
skull under de första veckorna.
Den 19 maj åkte täckelset av och linet såg fint och tätt ut.
Om man sår tätt får man tydligen tunnare strån vilket gör att den tråd man
spinner också kan bli tunnare.
Den 1 juni rensade vi föreningens lin och på Torpet gjorde
jag likadant med mitt eget. Jag visade upp mitt eget spunna garn och fick
godkänt. Jag har också fått låna en härvel, ett instrument jag inte ens visste
att det fanns. Det spunna garnet ska lindas upp löst på härveln, tas av och
doppas i vatten. Sedan ska man hänga det med tyngd nedåt så att det blir
sträckt och sedan borsta det så löst fnas faller bort. Så långt har jag inte
kommit än, men jag är glad att ha kunnat lägga ett nytt ord till min ordlista:
”härvel”, vilket självfallet leder till ett annat ord, som nog är bättre känt,
nämligen ”härva”. Bilder på denna spännande företeelse kommer i nästa inlägg. Den sista bilden i dag blir en av linåkern som den såg ut i söndags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar