Pingsthelgen i solen

Elise sköter sig och har fått flera blad. Landen inte bara skiftar i grönt utan ser faktiskt gröna ut från alla håll. Vi gav dem lite vatten på kvällen i väntan på nästa regn. Rensar gör jag lite då och då, och det går bra från gångarna mellan bäddarna. Lagom till Mors dag har också morsdagsblommorna slagit ut.

Sedan kupade vi potatisen som har börjat sticka upp och planerade ut sättlöken. Vi grävde igenom landet där vi ska sätta grönkålen. Grannen säger att vi måste inhägna den för rådjuren är galna i grönkål. Nu har vi slagit ner stolpar i hörnen på landet och ska sätta nät omkring så snart utplantering skett. Det törs vi inte göra förrän efter andra juni, då järnnätterna borde inträffa. Ett rådjur kan hoppa över en meter från stående så vi tänker sätta linor ovanför nätet och fästa småtrasor av gamla lakan i dem. Någon har sagt att rådjuren tror att det är bakdelar av flyende rådjur och blir rädda.

Äppelträden blommar ljuvligt och luften är full av blombladen som faller som snö på gräset. Jag hittade en jättemurkla till. Det är konstigt att det är så roligt att hitta dem, trots att man väl inte ska äta dem så ofta. Gott är det i alla fall.

Efter ett besök på handelsträdgården för att köpa nya fästen till balkonglådorna konstruerade vi en ny klätterställning till luktärterna. Vi tog slanor som var cirka 150 cm långa och band ihop i toppen. Sedan placerade vi ut ”benen” i en lagom stor cirkel och flätade ihop dem med långa rötter av asken som vi grävt upp ur grönkålslandet. Till slut fäste vi kryssen med långa rankor av humle som är seg och stark. Vi kände oss oerhört belåtna med resultatet. 

Kristi himmelsfärdshelgen 17-20 maj

Vårbruket framskrider. De små linplantorna arbetar på bladpar nr 2 och det ligger som ett grönt skimmer över landet. Det är åkern längre bort som linet växer på. Man måste fotografera snett för att kunna se skimret. Jag kände på förra årets skörd som hänger i garaget och jag tycker att den lovar gott. Sedan vill det ju till att jag kan röta den bra. Det jag gjorde i höstas misslyckades totalt.

Sättlöken har kommit i jorden och några små bondbönor. Det jobbigaste är att bli av med så mycket kvickrot som möjligt. När man minst väntar det hittar man en stor boll med rottrådar gömd under ytskiktet. Man får skopa upp ett par grepar och sedan ner och sortera ut eländet.

Nu ser i alla fall årets grönsaksland fint ut och bara väntar på att få ta emot plantorna som jag har förgrott hemma och som nu får stå ute i skuggan för att vänja sig vid den hårda verkligheten. Jag gjorde en rundel i landet i år också, och där har jag sått sömntutor. Ser fram mot att gå ut på morgonen och ta av dem nattmössorna.

Förra året satte jag upp ett par humlestörar och i år ser det ut som om humlen har godkänt dem. De borde förstås vara högre men man tager vad man hafver. Victor och Helena har hjälpt mig med att stapla den kluvna veden från ett kullfallet träd.  Det är nog den originellaste vedstapel jag har skådat.

Och så har jag hittat murklor, så nu är det vår!

Från och med nu ska jag försöka att ha åtminstone ett plagg av lin på mig varje dag. För säkerhets skull har jag köpt en vit linnekeps. 

12 och 13 maj – Orgie i blommor!

När man kommer ut på morgonen är luften fylld av doften av blommande lönn. Då förlåter man den för alla små lönnskott man har varit tvungen att rensa ur rabatter och gräsmattor. Talgoxen flöjtar och verkar lika upprymd som jag över all prakt. Titta bara på de här osannolikt röda tulpanerna!

Och är inte min lilla plätt med kungsängsliljor förtjusande? Forsythian lyser i bakgrunden bredvid lekstugan som nu är myrsanerad. Fattar inte varför myror bosätter sig i en lekstuga. Visserligen blir man imponerad av dessa små varelser när man läser om myran Emma, född fredagen 12 juli 1946 med en-och-en-halv antenn, i Carl Lindroths och Carl-Einar Borgströms underbara bok Myran Emma från 1948.  Men de behöver väl inte bosätta sig i lekstugan när de har hela skogen att leka i. Daggmaskar och larver tycker annars barnbarnen är underbara, men myror – HU! – något hemskare existerar inte.

Eller vad sägs om den här intensivt blåa vintergrönan (Vinca minor) på toppen av reservjordshögen? Då dyker det upp en annan bok i huvudet – Popo och drakarna av C S Forester, där den duktiga lärarinnan, fröken Mesalinda Vintergröna, lyckas visa att Horatius Henning Drake faktiskt har lärt sig att läsa.

Häggen håller på att slå ut, och då tänker man ju osökt på skomakaren som sägs ha satt upp en skylt på sin verkstad där han förkunnade att det var ”Stängt mellan hägg och syrén”. 

Och gullvivorna (Primula veris – vårens lilla förstling)! Jag tänker på en pjäs i Folkskolans läsebok som vi fick framföra när jag gick i ettan eller tvåan, där alla var utklädda till olika blommor. Vilken lycka! Hos oss har vi en liten lustighet, en variant av gullviva som jag inte har sett någon annanstans. Fodret har delvis förvandlats till kronblad så hela kronan ser dubbel ut.

Men det här är ju min lindagbok, och därför är det mig en glädje att meddela att hjärtbladen syns som små gröna prickar på jorden. Regnet i förra veckan var nog välgörande. 

Och som kronan på verket har jag lyckats få potatisen i jorden. Det kommer att bli fyra rader med tio plantor i varje rad och det är fyra olika sorter. Kul att pröva något nytt och se hur de klarar skorv och annat potatiselände.

Söndag 6 maj, sådd nr 2

Blått är vackert. Här är det inte lin utan luktviol som fröjdar ögat.

Linodlarföreningen har flyttat till ny lokal. Den ligger också i Fransåker nära Odensala inte så långt från den gamla verkstaden. Där kan olika föreningsmöten hållas, kurser kan genomföras, demonstrationsmaterial förvaras och, inte minst, de maskiner som underlättar linberedningen har sin plats där. Det är fråga om stora, tunga maskiner som kräver utrymme. I dag var jag där och hjälpte till. De nya lokalerna har stor potential och det arbete som har gjorts hittills lovar gott.

Som medlem i föreningen kan man hyra in sig för att få använda bråkan, som krossar stjälkarnas vedartade delar, skäkten, som slår bort de lösa bitarna, och häcklor där man skiljer de längsta och finaste fibertrådarna från de kortare.

Om man besöker Skansens lindagar sista helgen i augusti kan man studera hur den här processen gick till innan man skaffade maskiner till hjälp — inget latmansgöra precis. Linodlarföreningen kommer också att ha ett stånd där för försäljning av olika linprodukter.

Efter lunch var det dags att så årets lin i föreningens regi. Vi fick bearbeta åkern och ta bort stora stenar och ogräs. Sedan fick vi så en viss del spånadslin i rader och en annan del bredsåddes. Fröet myllades ner grunt och marken vältades. Senare kommer även oljelin som ska användas till Skansen i augusti att sås. Vi fick lära oss att linet brukar blomma efter cirka 8 veckor och vara färdigt att skörda 3—4 veckor därefter.  Håll alltså utkik efter blommande linåkrar i månadsskiftet juni/juli.

I bakgrunden betade korna med fyra små kalvar på vingliga ben.  Det har varit en dag full av trevliga intryck. 

Måndag 30 april 2012

Måndag 30 april 2012

En vecka tidigare än förra året har linfröna kommit i jorden. I år är det mellanlandet där potatisen växte förra året som ska användas. Jag har en växtföljd på tre år – potatis, lin, grönsaker – så liksom förra året är det gamla potatisåkern som är aktuell. Det var ovanligt ogräsfritt och gick lätt att preparera jorden. Ytmåttet är ganska precis 12 kvadratmeter. Liksom förra året delade jag upp landen i bäddar som var 1 meter breda med gångar emellan. Dels blir det lättare att rensa men jag gör det också för att kunna dosera fröna lätt.

I år har jag sått ett blåblommande spånadslin som heter Elise. Finns det lin som heter E-lin, månne? Elise ska jag odla åt Linodlarföreningen i år. Fröet är från 2002 och har alltså förlorat hållbarhet och måste föryngras. I boken står det att det normala är att man sår 14 gram per m².  Jag fick fram att det skulle motsvara 1,5 msk, men eftersom jag måste så tätare så tog jag 2,5 msk. För cirka en vecka sedan grundgödslade jag och nu krattade jag till och luckrade upp bäddarna lite innan jag sådde, myllade ner och plattade till med krattan.

Solen sken underbart och större hackspetten trummade fram vårens budskap. Jag brukar ha ett ormvråkspar som häckar i närheten men såg dem inte. Däremot hörde jag kråkor och korpar som var väldigt upphetsade. Rabarbern tittar fram och ser kraftig och fin ut. Vi har klippt bärbuskarna och jag stöttade dem med ställningar som jag band ihop med det utmärkta trädgårdssnöre av lin som jag spann i höstas. Hallonhäcken är klippt och jordgubbslandet har fått sig en duvning. I höstas planterade jag en ny rad från plantor jag fått av Björn och Margareta. Det var avläggare av de plantor som växte på Torpet när vi flyttade in 1969. De ser ut att ha klarat sig. Ska bli spännande att se om det blir någon smakskillnad.