I går morse ryckte jag det sista linet. Det har varit ett
drygt arbete – svårt att fatta att det ska ta så lång tid. Jag började den 24,
då jag tog de 5 första kvadratmetrarna med knippor sammanbundna två och två och
hängde till tork under verandataket. Visst är det väldigt långt? Det måste bero på att jag lyfte knäna nästan till hakan och ropade: "Så HÄR högt blir linet!" när jag sådde det...
Det är ganska precis 4 månader sedan dess och jag
tycker ändå inte att brunmognaden är helt tydlig, men längre än så här kan jag
inte låta det stå med tanke på allt regnande.
På onsdagen hade jag besök av mina syskon med respektive
samt mina barndomsvänner Bengt och Marianne. Då fick jag hjälp att dra på
väven. Jippie! Men det tog sin rundliga tid och det mest spännande var hur vi flyttade skälet från "fel" sida om skeden till "rätt" sida. Fullständigt trolleri. Vi hade tur med vädret så det gick
att sitta ute och fika, men på kvällen intog vi middagen inomhus och pratade om
gamla tider då hela ungskocken i Kärrgruvan lekte tillsammans bland gruvhål och
badsjöar.
Mina 40 år gamla bomullssolv fick inte godkänt, så på
torsdagen hastade jag in till Hemslöjden och inköpte 300 nya i syntetmaterial.
De ska klippas isär och brännas i ändarna så de inte splittrar upp sig.
På lördagen hade jag nöjet att stå i Linodlarföreningens
stånd på Bollnästorget under Skansens ull- och lindagar. Det var jätteroligt
att förevisa denna fantastiska växt som, förutom att ge linfrö och linolja,
också ger en så stark, vacker och användbar fiber. De som smakade på fröna sa att de smakade vattenmelon utan vatten!
Den 26 ryckte jag ett par kvadratmeter lin till medan jag
lyssnade till det avlägsna ljudet av högtalare som hejade på tävlande
orienterare i skogen. Den dagen hade de fint väder men nästa dag öste regnet
ned. På kvällen då lyssnade jag till en fin orgel- och trumpetkonsert i Björklinge
kyrka utanför Uppsala. ”Från barock till rock” kallades konserten, som bjöd på
fin musik från olika tider. Trumpeten hanterades av Bo-Inge Svensson med den
äran.
Den 28 ryckte jag lite till av skörden, ganska trött vid det
laget När jag kom in på den ”ynkliga” delen av landet var stråna mycket kortare
och en hel del hade lagt sig ned och knorvat till sig så de bara dög att knyta
med. Den 29 fortsatte jag att rycka och den 30 tog jag det sista. Puh!
Även barnbarnen har fått prova på att göra varsin liten
linprydnad. De är jätteduktiga och det är så roligt.