torsdag 19 juli 2012

Tisdag 17 Juli, frösättning




Nu är blomningen inne på sin andra vecka och frösättningen har börjat. Stråna står upp och ser fina ut, trots att det till och med har haglat.

Vi har inte vaktat dem ordentligt under den senaste veckan eftersom vi har varit på en fantastisk, veckolång tur med Hurtigruten. Vi har kryssat längs kusten och åkt buss längs Hardangerfjorden och över Hardangervidda. Andlöst vackert och dramatiskt.

Väven framskrider sakta, mycket sakta. Jag har tillverkat klämmor för att hålla upp förskeden och lagt upp alla tillbehör på ett bord. Nu försöker jag räkna ut hur det ska gå till med hjälp av boken. Faster Ingebrit uppmanade mig strängt för 30 år sedan att föra bok över varje steg, så nu gör jag det. Kanske blir det lättare då.

Uppmuntrad när det känns trögt blir man i alla fall när man går ut i skogen och hittar sådana här läckerheter.

måndag 9 juli 2012

9 juli, Elise blommar!



Jag möts av ett blått hav av strålande, blå blommor när jag på morgonen närmar mig linåkern. Det är bara 11 kvadratmeter, men det verkar mera när man står där och njuter. De längsta stråna är drygt 90 cm. Ett hörn av landet ser ynkligare ut. Det är nog där gödseln föll ojämnare.  Några strån har vita blommor, men stjälkarna är inte kortare eller kvistigare så jag vet inte om jag ska knipsa av blommorna på dem. Odlingen är ju tänkt att ge frö av en ren sort.

I går, när vi kom hem från en kort vandring i Dalarna i Otto Sebastian von Unges fotspår, regnade det och blommorna var fåtaliga, så jag tror att det är andra eller tredje blomningsdagen. Kylan i juni har troligen förlängt växtperioden.

Att missa första blomningsdagen är ju ingen höjdare, men anledningen till att vi faktiskt gjorde det var alltså vår utflykt till Särnatrakten i Dalarna, där vi hyrde en jättefin stuga. Otto Sebastian von Unge levde 1797 till 1849. Han föddes i Västmanland och utbildades till officer men han kom att göra sig ett namn som författare och konstnär. Hans mest kända bok heter Vandringar genom Dalarne, som kom ut 1829. Det finns också ett par volymer om vandringar i Stockholmstrakten och söder om Mälaren. Många av hans teckningar finns på Dalarnas museum. Han var kusin med Hugos och Kerstins farfars farfars far.

I volymen om Dalarna hittar man hans teckning av Sveriges högsta vattenfall, Njupeskärsfallet, som har en fallhöjd på 93 meter och ligger i Fulufjällets nationalpark. Vi fick en superb guidning av Eduardo från Mexiko.

På kvällen gick vi i skymningen genom gles skog, då vi plötsligt hörde kulning och inom kort mötte Inga Wall, ägarinnan till Stenvallens fäbod som varit i familjens ägo sedan slutet av 1700-talet. Där fanns ett litet timmerhus där Otto Sebastian kan ha övernattat på sin vandring. http://www.stenvallen.se/

Dagen därpå deltog vi i en älgsafari. Det var ett mycket stort område som genomkorsades av en inhägnad gångstig. Älgarna var ganska tama och kom fram till oss när ägaren ropade deras namn och lockade med färskt björklöv. Den stora älgtjuren Hilbert var en mäktig syn.

Sista dagen gjorde vi en tur till Idre, där vi besteg en av Nipfjällets toppar. Mäktigt. Victor och Helena klättrade ända upp på Städjan, dit även Otto Sebastian nådde på sin vandring.


Alldeles före resan till Dalarna dokumenterade jag våra pioner. Det är verkligen en av våra allra vackraste blommor, praktfull och med underbar doft. De här sorterna fanns på Torpet när vi köpte det.